Mellanstation (novell)

Knut Petersen från Olsdrup, som alla bara kallade gamle Knut, blev med åren mer och mer underlig. En dag klättrade han upp på sin köksstol för att be Herren Gud om ett tecken. Knut kämpade för att hålla balansen, men på något sätt lyckades han. När han slöt ögonen och öppnade dem igen hade Gud hört honom och sänt honom Gabriel.

Han besökte den gamle mannen varje kväll från och med då, och det fanns mycket att prata om. Knut kunde inte komma ihåg exakt vad. Men det verkade viktigt. Gabriel hade alltid visat sig för honom i en ljus, skinande vit mantel. Han visste direkt att det var ärkeängeln.

Gabriel var ofta omgiven av en skara vita gestalter som stod tysta runt hans säng. Ärkeängeln talade till honom med en lugn och mild röst. Ibland rörde han lätt vid hans handled och log alltid mot honom när han gick. Det var stunder då Knut kände sig trygg och säker och till och med lycklig. Då visste han att inget ont kunde hända honom. Och leendet fanns kvar i rummet när ängeln hade lämnat honom med sitt följe.

Knut var ofta mycket trött nu, även på dagarna. Där han var kunde man aldrig vara säker på vad som skulle hända härnäst. Då smög sig rädslan in i hans tankar, som en kuslig varelse i skuggorna. Men när Gabriel kom fanns det inte längre plats för känslan av att allting skakade.

Nuet försvann alltmer i hans förvirrade tankar. Det var vid dessa tillfällen som en feberhetta omslöt honom, en tjock dimma som omslöt hans kropp. Han kände hur hans krafter avtog och hur mörkret hotade att sluka honom. Allt detta blandades på ett mirakulöst sätt med en känsla av trygghet, en touch av mildhet som bara kunde komma från Gabriel. Med en sällsynt och nyväckt klarhet kände han ängelns lugna närvaro och hans tröstande ord som ett löfte om att han inte skulle vara ensam på den osäkra vägen. Kanske fanns det en väg ut ur mörkret och förvirringen?

Idag dök doktor Gabriel upp vid hans säng igen. Överläkaren på kirurgavdelningen berättade att Knut hade ramlat och brutit lårbenshalsen. Han hade opererats. Till en början hade allt gått bra, men sedan hade han fått hög feber och var nu mycket svag. Senare samma dag skulle han flyttas till en plats där han skulle få god och varsam vård. En plats för frid och förtröstan.

"Kommer jag att dö snart?"

"Det vet jag inte. Det får Gud avgöra."

Knut log kunnigt.

"Tack, Gabriel."

Tryck     Dataskydd     Bilder: www.pixabay.com